Jag är i samma land som Barack Obama, man!

Nej, jag har inte åkt till honom. Han har ju kommit till mig! G20 möte i London, och mr president är där. När jag fick reda på det pirrade det i min mage - storheternas storhet - so close but yet so far!

Jag hyser fortfarande samma obehindrade kärlek till honom, som jag gjorde innan, under och efter valet. Jag tycker att han lyckats bra hittils faktiskt. Tagit tjuren vid hornen och jobbat med problem, ett efter ett. Det har vart tillräckligt för att ge mig hopp om att han kanske är den frälsaren som far min förutspådde (och ifrågasatte, men skit i det). Att fru Michelle har dragit igång en organisk trädgård utanför Vita Huset, tillsammans med ett gäng 5e klassare gör ju inte saken sämre. Vilken fin familj de är!

Men, det är ju lite så att det är nu det gäller. BBC skriver att Obama har en fördel bara genom att han inte är Bush. Men det kan ju bara ta honom en viss sträcka. Resten måste han knalla och kämpa sig fram igenom på egen hand. Jag önskar honom all lycka, och uppmuntrar honom att inte hålla varken Brown, Merkel eller Sarkozy i handen på vägen! Samtidigt hoppas jag av hela mitt hjärta, att man inser vad denna krisen är, och att business as usual inte är ett rimligt alternativ. Nu gör vi om skiten!

På ett personligt plan hoppas jag på att jag tycker om Obama lika mycket om en vecka. Men det återstår väl att se?

Jag skulle ju vilja åka ner till London och krama honom nu, uppmuntrande, och ge honom choklad och kanske en bunt blommer - tala om för honom att nu är det dags. Men det får vänta till nästa gång, kanske skickar jag en bukett om han slår klubban i bordet hårt och högt och om de verkligen gör framsteg denna gång?

Lite ledsen är jag att jag inte är nere där... där det händer.

Läs mer?
Obama calls for G20 global action
G20 protesters: what they want
The Obamas to eat what they grow