Somliga straffas direkt...

Sedan jag har börjat på jobbet igen har jag vart allt bra motiverad att vara nyttig och inte äta av godiset som ligger här omkring mig. Överallt finns det frestelser, och än så länge har jag inte fallit för detta gratis snask!

Med detta har också min lust att promenera och vara hälsosam på det viset kommit igång igen, och eftersom att jag inte hann gå hem i måndags därför att vi skulle klättra kände jag att igår var det dags! På med vikter och stavar på jobbet, folket glodde mer än vanligt men vad gjorde väl det, och ut i rusket/blåsten/kylan. Knallade för glatta livet till affären där jag skulle handla ingredienser till kålpuddingen som skulle tillagas på kvällen.

Problem 1. Tesco hade inte det jag behövde så jag fick glatt bege mig vidare till Sainburys.

Hittade allting jag behövde och lite till - den här finanskrisen känns verkligen! Det var halva priset på ALLT! Glad i hågen packade jag väskan men i takt med att jag förstod att den skulle bli överfull dalade humöret. Men skam den som ger sig! Jag tänkte att "ah, det kan väl inte va så svårt att gå hem med två kassar!". Tänkt och gjort. Lade ner vikterna i ryggsäcken och la de lätta varorna - sallad, spenat, hallon, physalis och lite annat smått och gott -i påsar och gjorde mig redo för sista hemvägsetappen på bestående av en ca 40-minuters promenad.

Problem 2. Det är inte så roligt att gå med två kassar slående mot stavarna. Att göra så var en verkligt dåligt ide.

Vid det här laget började jag misströsta, för inte nog med att min brijanta ide inte fungerade, det var nu också ganska kallt och jag var då verkligen inte klädd för det "arktiska vädret". Jag bestämde mig snabbt för att ta bussen hem.

Problem 3. Vart ligger busshållsplatsen?

Jag började knalla längs gatan fram för att se om det fanns någon plats, och snart ser jag en buss komma.

Problem 4. Jag var ju på fel sida vägen!!!

Hur jag inte kunde ha tänkt på det innan vill jag helst inte spekulera i, jag va väl för upptagen med att frysa (eller så var det för att jag precis vart hemma i Sverige där bilarna åker på rätt sida gatan). Så jag får glatt vända om och gå tillbaka upp samma väg jag gått ner, och korsa över till andra sidan gatan. Jag ser en busshållsplats, och tidtabellen talar om att bussen kommer inom 10 minuter. Halleluja. Vid detta laget kan jag knappt känna mina fingrar längre, och Ipoden har stängts av för länge sedan eftersom min favoritmusik helt plötsligt var fruktansvärt irriterande. Lycklig, ja nästan helt salig, står jag och tänker på att bussen snart kommer. Och mycket riktigt så dröjer det inte länge förräns den dyker upp bakom kröken. YES! Den stannar, och jag kliver på.

Problem 5. Jag hade helt glömt bort att jag lagt mina sista pengar på att toppa upp min telefon under morgonens hast och står således och gräver i fickorna framför busschauffören.

Men det hjälps inte. Jag tittar på honom, som redan tryckt ut en biljett till mig, med ursäktande blick och hasplar ur mig "Sorry, I cant find more than £1,50" och hoppas någonstans han ska se vilken resa vägen hem redan varit för mig, känna medkäsla och låta mig stiga ombord. Men där sket jag en lök. "Too bad" eller något i den stilen säger chauffören och jag går modstulen tillbaka ut i vinden och snön (japp, det har börjat toksnöa till råga på allt). Får bege mig tillbaka till Sainsburys och med frusna fingrar plocka ut 10£ ur automaten, och sedan gå tillbaka och vänta på nästa buss som kommer efter ytterligare 10 minuter.

Då får jag äntligen en "break" och allting funkar som det ska. Den kör mig säkert hemåt och jag tinar långsamt upp.

Men där fick jag för att jag igår "gjorde narr" av engelsmän som klagar om den "arktiska kylan". Från och med nu ska jag vara tyst. (I alla fall för ett tag)