Afrikasjukan

sedan jag kom hem från Zanzibar/Tanzania i början av Juni kommer det dagar då jag inte står ut med att vara där jag är. Dagar, då det bränner i bröstet för att jag längtar tillbaka, då ögonen tåras för att jag inte är där, då leendet på läpparna inte försvinner för jag minns allt det fina. Idag är en sådan dag. Jag sitter på mitt kontor och tittar på skärmen men allt jag ser är vita stränder, fiskebyar, Serengeti, zebror, Lejon och Masajer. Jag försöker arbeta, men allt jag kan tänka på är när och hur jag ska kunna ta mig dit igen.

Afrikasjukan får man, och man kan aldrig botas. Jag längtar inte bara dit jag redan varit, utan även till andra ställen på denna fantastiska kontinent, som jag läst eller hört om och som lockar mig något så otroligt. Det är en starkare längtan än jag trodde man kunde känna till en plats, förutom hemmet då såklart.

Det känns som om min hud skriker efter solsken, mina fingrar måste känna sand och mina ben inte vill gå på nånting annat än en knagglig grus/jord väg. Jag vill dyka i saltvatten, åka båt och se delfiner hoppa, ja, allt jag gjorde vill jag göra igen. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka att en dala-dala (minibuss) nog är det bästa sättet och färdas på, och att frukosten bestående av färsk frukt inte ens kan slås av den mest extravaganta frukostbuffe på det finaste hotellet i stan.

Aldrig har väl en människa haft sånt flyt som jag, fatta och begrip, att jag åkte till Zanzibar på MFS, tillbringade två månader på ön och ca 2 veckor inne i mainland Tanzania.

Jag drömmer om dagen när jag är där igen, jag smider planer dagarna i ända. Jag googlar och wikipediar och skriver ner: när, var, hur.

Jag vet inte än med säkerhet när det kommer bli av, och jag vet inte om det blir så att jag beger mig ut på äventyr på egen hand eller inte. Men jag känner att allt jag jobbar för, enda anledningen till att jag sitter och kämpar på kontoret dagarna i ända, är för att jag ska kunna åka iväg igen, och bota min Afrikasjuka, åtminstone för ett tag.

bild från Wikimedia